rospigg

Inte så mycket till vår i luften ännu, här ute i havsbandet. Just nu mest grådimma och regn.
Några fina dagar har det varit med lite värme i luften och riktigt skönt i lä på solsidan. Men de stunderna är lätt räknade.
Har sett tranor, svanar och änder i formationer i luften och måsarna har ju kommit.
Så visst finns den där någonstans, våren!

I alla fall så har vårförkylningen kommit igång på allvar.
Usch, är hemma från jobbet idag med rinnande näsa skrovlig röst och dov molande huvudvärk.

I lördags var min äldsta dotter "D" och jag till Norrtälje och "gjorde" bilfirmor.
Jag är på jakt efter en bättre begagnad bil. Min nuvarande är årsmodell-94 och börjar sakta men säkert att ge upp.
Svårt när man inte är så tekniskt lagd att man kan skruva och fixa själv.
Mycket fina bilar finns det! Får se till hösten om jag har fått tag i någon ny "pärla".

"D" och jag fortsatte sedan till min son "V" med sambo "S" och deras lilla 5 veckor nya dotter "E". Det är farmors lilla tussilago, helt underbar!
 
I går kom min andra dotter "L" med sambo "J" och snart 8-åriga dotter "F", på kärt besök. 
"F" är mormors lilla gulleviva, helt underbar på ett annat sätt än "E".

Så jag har fått förmånen och lyckan att ha 4 barn och just nu 2 barnbarn.   

Mitt liv är rikt, jag har mina fina barn och barnbarn,
är förhållandevis frisk,
har ett heltids jobb,
bor i ett liten stuga i närheten av Ålands hav, med den underbara naturen runt knutarna. Den bästa friskvård som man kan tänka sig. Bara att gå ut och ta för sig, utan att det kostar något!
Kära släktingar,
många vänner,
kan komma och gå som jag vill, bara jag passar jobbtiderna!

Ja, det finns så mycket att vara tacksam över. Jag blir helt vimmelkantig när jag tänker på allt.
Det gäller bara att leva i nuet och inte vänta, för det finns bara ett NU! Inget kommer tillbaka i repris.
Jag försöker att lära mig leva efter det mottot, att slå undan alla "måsten" och bara vara.
Svårt?  Ja visst! Men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt!

Ungefär som när barnen flyger ur boet. När man är van vid 6 personer vid middagsbordet och tror att det alltid ska vara så, helt plötsligt så minskar skaran och de klarar sig själva.
Naturligtvis är det så det ska vara, men jag blev så förvånad att tiden är så kort med småbarn, skola och ungdom.
Det blir plötsligt så tyst......
Sedan vänjer man sig så sakta och visst, jag ska inte förneka att det kan vara skönt att vara ensam ibland. 
Men det ska helst vara självvald ensamhet och inte påtvingad.
Alltid trivsamt att dela vardagens händelser och ha någon i sin närhet att bolla tankar och ideér med.

Detta var lite funderingar en måndag förmiddag, när regn och dimma hänger som en kall gardin utanför fönstret. Men där bakom finns den, VÅREN!

Allt för nu/Inger